1969
Hela segerpremien försvann på krogen
Det började inte bra för Stockholm Open. Första turneringen skulle inledas söndagen den 23 november, men det hade arrangörerna missat att informera ett antal av de anmälda spelarna, däribland flera av stjärnorna, om.
Totalt kaos redan första dagen, men efter ödmjukt pudlande och skickligt jobb med nya spelscheman ordnade det sig till slut.
Sverige hade inga stjärnor att tala om 1969, och det var förstås en missräkning. Leif Johansson räddade dock lite av den svenska äran genom att ta set av världsettan Rod Laver.
Rumänen Ilie Năstase fick något av ett genombrott i turneringen, som dock vanns av jugoslaven Nikola Pilić. Det var hans första stora turneringsvinst, och han var överlycklig. Ända tills krognotan kom in. Han hade bjudit de tävlande som var kvar i Stockholm från årets startfält på Stallmästargården under finalkvällen och fick knappt en krona kvar av segerpremien på 32 000.
1970
Smith fick jobba för segern
Nikola Pilić återvände till Stockholm Open för att försöka försvara sin titel och smyga undan med segerchecken innan kompisarna drog iväg med honom till någon dyrbar segerfest.
Men den här gången hade han inte lyckan med sig, blev utslagen redan i första omgången av en tämligen okänd australier.
Från Australien kom också publikens store favorit, Ken Rosewall. Han storspelade turneringen igenom men nådde inte finalen. I semin fick han ge sig mot kanonservaren Stan Smith efter en match som många som var med minns än i dag. Smith vann med 8–10, 6–2, 9–7 och var helt slut efteråt.
Men han återhämtade sig och vann även finalen mot landsmannen Arthur Ashe efter ännu en riktig kraftmätning.
För svensk del var det inte mycket för publiken att glädja sig åt. Rutinerade Bosse Holmström var den ende hemmaspelaren som gick vidare till andra omgången. Där gjorde han en bra insats men förlorade ändå mot världsstjärnan Roy Emerson.
1971
Södertäljegrabbar i huvudrollerna
Stan Smith, han som sluggat sig till segern i Stockholm Open 1970, återvände i triumf ett år senare.
Han hade tagit tennisvärlden med storm under hela säsongen med stora framgångar i Grand Slam-turneringarna och Davis Cup och var storfavorit i Kungl. Tennishallen även detta år.
Men den här gången kom han inte längre än till första omgången. Förlorade med 7–6, 7–5 mot en inspirerad och storspelande skolgrabb från Södertälje, Leif Johansson, och visade stor sportsmannaanda genom att hylla sin motståndare och inte skylla på någonting annat än att han inte räckte till.
Leif förlorade i andra omgången mot en medelmåtta från Nya Zeeland och blev inte ens den mest omskrivne svensken i turneringen. Mest uppmärksamhet fick veteranen Jan-Erik Lundqvist, som gjorde come back och fyllde hallen, och en annan Södertäljekille som tog set av den rutinerade jugoslaven Franulović.
Den ynglingen heter Björn Borg och var då bara 14 år.
1972
Framtiden stavades Björn Borg
Björn Borg drog folk till Kungl. Tennishallen. Han hade, nätt och jämnt 15 år gammal, Davis Cup-debuterat under sommaren och var förstås ett affischnamn i Stockholm Open.
Det gick bra också. Han utmanövrerade både finländaren Pekka Saila och spanjoren Andrés Gimeno och var på god väg mot kvartsfinal efter att ha vunnit första set mot amerikanen Andrew Pattison. Men då tog amerikanens rutin ut sin rätt och det var slutspelat för Borg i 1972 års turnering.
Arrangörsorganisationen tog det med jämnmod. En grabb som redan vid 15 års ålder kunde utmana världseliten var en god garant för turneringens framtid. Björn Borg lockade både publik och sponsorer.
Den sympatiske Stan Smith tog revansch på sig själv och vann turneringen utan större problem. Det var egentligen bara i första matchen som han fick något motstånd att tala om, och den som stod för det var Ove Bengtson. Ove hade en riktigt bra dag men slog lite för många dubbelfel för att kunna vinna i det långa loppet. Smiths segersiffror blev 6–7, 7–5, 6–4.
1973
Bäst när det gällde – utom i finalen
Spelprogrammet var dramatiskt upplagt för Björn Borgs del. Först skulle han visserligen möta en landsman, smålänningen Birger Andersson, men sedan väntade med stor sannolikhet Ilie Năstase – och, om han mot förmodan skulle vinna den matchen, Nikola Pilić och i semifinal den nya stjärnan Jimmy Connors.
Men det var nära att hela upplägget hade spruckit. Birger överraskade med stabilt spel, vann första set och pressade Björn till ett tiebreak i andra. Skiljesetet blev dock odramatiskt, 6–0 till Borg.
Matchen mot Năstase blev en rysare. Långa, tröttande slagdueller och ett tredje set som kryddades av osportsligt uppträdande av rumänen som tyckte att publiken störde honom när han skulle serva.
När Björn till slut vann setet med 7–5 var publiken ännu mer högljudd.
Det gick vägen även mot Pilić – tuff tresetare igen – och i den första riktiga kraftmätningen av ganska många mellan Borg och Connors stod Björn som vinnare. Det var en riktig batalj, och siffrorna blev 6–4, 3–6, 7–6. Uppenbart att grabben hade något alldeles extra, den där förmågan att vara bäst i avgörande lägen.
Men det tuffa matchandet tog på krafterna i finalen. Amerikanen Tom Gorman vann i tiebreak i tredje set och skryter kanske än i dag om att han besegrade Björn Borg i en final i Stockholm.
1974
Lårskada hindrade Björn
Björn Borg var stora karln nu, 17 år fyllda, och favorit till att vinna Stockholm Open. Fjolårssegraren Tom Gorman var fotskadad och lämnade återbud.
Nu bar det sig inte bättre än att även Björn blev skadad. Han sträckte en lårmuskel mot Brian Gottfried i tredje omgången och var klart hämmad trots att han i kvartsfinalen utklassade Manuel Orantes med 6–1, 6–1.
I semifinalen var skadeproblemen uppenbara, och Björn förlorade mot nederländaren Tom Okker. Det blev 5–7 i skiljesetet, men efteråt skyllde han inte på någonting. Däremot medgav Okker att han knappast skulle ha haft en chans om svensken varit hel.
Det bekräftades i finalen, där han spelades ut av Arthur Ashe och förlorade med 6–2, 6–2. Okker var helt enkelt inte på Björn Borgs nivå.
Besvikelse i Kungl. Tennishallen, men en svensk fick värmande applåder. Nämligen Jan-Erik Lundqvist, som spelade sin sista elitmatch när han blev utslagen av Ove Bengtson i andra omgången.
1975
Panatta charmade och vann
Aldrig förut hade Stockholm Open varit en så stjärnfylld turnering. Seedningen toppades av fjolårssegraren Arthur Ashe före i tur och ordning Jimmy Connors, Guillermo Vilas, Björn Borg, Ilie Năstase, Jan Kodeš och Roscoe Tanner.
Men ingen av dem tog hem segerchecken. Det gjorde italienaren Adriano Panatta, som hittade en perfekt balans i sitt spel och gick hem hos publiken. Särskilt i finalen mot Jimmy Connors, som hade slagit ut hemmafavoriten Borg i semifinalen. Panatta spelade ut hela registret, vann lätt med 6–4, 6–3 och hela hallen stod upp och jublade.
Det var inte bara det att Panattas stil uppskattades, Connors hade gjort sig rätt impopulär med ett arrogant uppträdande både på och utanför banan. Och så hade han ju slagit ut Björn Borg som alla ville se som vinnare.
Det fanns goda skäl till att förväntningarna var höga på 18-åringen från Södertälje. Han hade haft en fantastisk säsong, inte minst i Davis Cup, och var redan en världsstjärna.
Mer eller mindre på försök ordnades detta år även en damturnering. Brittiskan Virginia Wade vann finalen mot fransyskan Franҫoise Dürr med setsiffrorna 2–1.
1976
Ingen hade räknat med Cox
Kunde turneringen bli mer stjärnfylld än föregående år?
Ja, faktiskt. Så gott som hela världseliten var på plats, och Connors var liksom Borg ännu större än 1975 efter en sommar där de bland annat möttes i en minnesvärd final i U.S. Open.
Drömmen var att de skulle gå vinnande fram på varsin halva i Stockholm och mötas i finalen även där. Men det blir inte alltid som man tänkt sig – Borg var småkrasslig och ur form och blev utslagen i tredje omgången av Brian Gottfried. Jimmy Connors förlorade en hård semifinal mot engelsmannen Mark Cox som hittade storformen i rätt tid och tråkade ut Connors med en variationsrik och vinnande tennis.
Cox, som ingen hade räknat med på förhand, vann faktiskt hela turneringen. Hans taktik fungerade även mot Manuel Orantes i finalen och han vann med 4–6, 7–6, 7–5. Trots att spanjoren ledde med 5–3 i avgörande set och hade möjlighet att serva hem matchen.
– Min största seger, men vilken tur jag hade. Någon däruppe måste gilla mig, sa Cox.
1977
Borg bojkottade, Johansson överraskade
Björn Borg uppskattade inte hur delar av den svenska pressen beskrev hans insats i Stockholm Open 1976, så han gav igen genom att inte anmäla sig till turneringen 1977.
Det drabbade inte tidningarna, det drabbade arrangörerna. Och de var inte glada, särskilt inte hans klubbkamrater i SALK, men Borg var ju en envis rackare och gav inte med sig.
Ett antal andra svenska spelare fick i stället chansen att visa upp sig, och flera av dem vann en och annan match. Allra längst gick den 26-årige västgöten Kjell Johansson, som gick ända till kvartsfinal mot den rutinerade sydafriken Ray Moore men förlorade den med knapp marginal.
Moore avancerade ända till final. Men där kom han till korta mot amerikanen Sandy Mayer.
Mark Cox, som hade vunnit 1976, åkte ut i andra omgången
1978
Jubileum med tennishistoria
Även Björn Borg kom, liksom den nyaste amerikanska stjärnan, John McEnroe. Han hade visat både klass och temperament sedan han slog igenom i Wimbledon året före.
Allt var verkligen bäddat för publikfest, och det blev det också. Borg vann alla sina matcher med 2–0, och detsamma gjorde McEnroe. Ända fram till semifinalen, där de möttes.
Det blev en mycket bra match, som inte slutade som publiken ville. McEnroe vann med 6–3, 6–4 och Borg förlorade därmed för första gången mot en yngre motståndare. Björn var nu 21 år, John var 19. På presskonferensen var båda mycket artiga – Borg förutspådde en lysande framtid för McEnroe, McEnroe sa att Borg fortfarande var bäst i världen.
Men i Stockholm var den unge amerikanen bäst. I finalen var landsmannen Tim Gullikson chanslös och förlorade med 6–2, 6–2.
– Jag kommer tillbaka nästa år, sa McEnroe.
Det gjorde han också.
Moore avancerade ända till final. Men där kom han till korta mot amerikanen Sandy Mayer.
Mark Cox, som hade vunnit 1976, åkte ut i andra omgången
1979
McEnroe kom, sågs och snackade
Björn Borg hade ännu inte vunnit turneringen och trivdes inte hundraprocentigt på det snabba vinylgolvet.
Han insåg att det skulle bli mycket svårt att vinna mot McEnroe på det underlaget, och kanske var det därför han valde en turnering i Tokyo i stället.
Men McEnroe kom. Han kom, sågs och segrade. Och han snackade. Snackade till den grad att han fick en stor del av åskådare och press emot sig. Många tyckte att han skaffade sig fördelar på ett osportsligt sätt genom att ständigt gnälla på domare och domslut, andra hade bara roligt åt spektaklet.
Vann gjorde han i alla fall, även om han fick jobba hårdare för sina segrar än föregående år. Inte minst i finalen, där landsmannen Gene Mayer vann första set med 7–6 och ledde med 3–1 i andra. Men McEnroe visade sin klass och vände matchen till sin fördel.
Svenskarna utmärkte sig inte i någon högre grad, fast 16-årige Jan Gunnarsson imponerade ändå när han gav Peter Fleming en hård match. Men förlorade.
Efter tre års uppehåll gjordes ett nytt försök med en damklass i turneringen. Den amerikanska världsstjärnan Billie Jean King, som fyllde 36 ett par veckor efter att ha lämnat Stockholm, vann finalen mot Betty Stöve från Nederländerna.
Hela segerpremien försvann på krogen
Det började inte bra för Stockholm Open. Första turneringen skulle inledas söndagen den 23 november, men det hade arrangörerna missat att informera ett antal av de anmälda spelarna, däribland flera av stjärnorna, om.
Totalt kaos redan första dagen, men efter ödmjukt pudlande och skickligt jobb med nya spelscheman ordnade det sig till slut.
Sverige hade inga stjärnor att tala om 1969, och det var förstås en missräkning. Leif Johansson räddade dock lite av den svenska äran genom att ta set av världsettan Rod Laver.
Rumänen Ilie Năstase fick något av ett genombrott i turneringen, som dock vanns av jugoslaven Nikola Pilić. Det var hans första stora turneringsvinst, och han var överlycklig. Ända tills krognotan kom in. Han hade bjudit de tävlande som var kvar i Stockholm från årets startfält på Stallmästargården under finalkvällen och fick knappt en krona kvar av segerpremien på 32 000.
1970
Smith fick jobba för segern
Nikola Pilić återvände till Stockholm Open för att försöka försvara sin titel och smyga undan med segerchecken innan kompisarna drog iväg med honom till någon dyrbar segerfest.
Men den här gången hade han inte lyckan med sig, blev utslagen redan i första omgången av en tämligen okänd australier.
Från Australien kom också publikens store favorit, Ken Rosewall. Han storspelade turneringen igenom men nådde inte finalen. I semin fick han ge sig mot kanonservaren Stan Smith efter en match som många som var med minns än i dag. Smith vann med 8–10, 6–2, 9–7 och var helt slut efteråt.
Men han återhämtade sig och vann även finalen mot landsmannen Arthur Ashe efter ännu en riktig kraftmätning.
För svensk del var det inte mycket för publiken att glädja sig åt. Rutinerade Bosse Holmström var den ende hemmaspelaren som gick vidare till andra omgången. Där gjorde han en bra insats men förlorade ändå mot världsstjärnan Roy Emerson.
1971
Södertäljegrabbar i huvudrollerna
Stan Smith, han som sluggat sig till segern i Stockholm Open 1970, återvände i triumf ett år senare.
Han hade tagit tennisvärlden med storm under hela säsongen med stora framgångar i Grand Slam-turneringarna och Davis Cup och var storfavorit i Kungl. Tennishallen även detta år.
Men den här gången kom han inte längre än till första omgången. Förlorade med 7–6, 7–5 mot en inspirerad och storspelande skolgrabb från Södertälje, Leif Johansson, och visade stor sportsmannaanda genom att hylla sin motståndare och inte skylla på någonting annat än att han inte räckte till.
Leif förlorade i andra omgången mot en medelmåtta från Nya Zeeland och blev inte ens den mest omskrivne svensken i turneringen. Mest uppmärksamhet fick veteranen Jan-Erik Lundqvist, som gjorde come back och fyllde hallen, och en annan Södertäljekille som tog set av den rutinerade jugoslaven Franulović.
Den ynglingen heter Björn Borg och var då bara 14 år.
1972
Framtiden stavades Björn Borg
Björn Borg drog folk till Kungl. Tennishallen. Han hade, nätt och jämnt 15 år gammal, Davis Cup-debuterat under sommaren och var förstås ett affischnamn i Stockholm Open.
Det gick bra också. Han utmanövrerade både finländaren Pekka Saila och spanjoren Andrés Gimeno och var på god väg mot kvartsfinal efter att ha vunnit första set mot amerikanen Andrew Pattison. Men då tog amerikanens rutin ut sin rätt och det var slutspelat för Borg i 1972 års turnering.
Arrangörsorganisationen tog det med jämnmod. En grabb som redan vid 15 års ålder kunde utmana världseliten var en god garant för turneringens framtid. Björn Borg lockade både publik och sponsorer.
Den sympatiske Stan Smith tog revansch på sig själv och vann turneringen utan större problem. Det var egentligen bara i första matchen som han fick något motstånd att tala om, och den som stod för det var Ove Bengtson. Ove hade en riktigt bra dag men slog lite för många dubbelfel för att kunna vinna i det långa loppet. Smiths segersiffror blev 6–7, 7–5, 6–4.
1973
Bäst när det gällde – utom i finalen
Spelprogrammet var dramatiskt upplagt för Björn Borgs del. Först skulle han visserligen möta en landsman, smålänningen Birger Andersson, men sedan väntade med stor sannolikhet Ilie Năstase – och, om han mot förmodan skulle vinna den matchen, Nikola Pilić och i semifinal den nya stjärnan Jimmy Connors.
Men det var nära att hela upplägget hade spruckit. Birger överraskade med stabilt spel, vann första set och pressade Björn till ett tiebreak i andra. Skiljesetet blev dock odramatiskt, 6–0 till Borg.
Matchen mot Năstase blev en rysare. Långa, tröttande slagdueller och ett tredje set som kryddades av osportsligt uppträdande av rumänen som tyckte att publiken störde honom när han skulle serva.
När Björn till slut vann setet med 7–5 var publiken ännu mer högljudd.
Det gick vägen även mot Pilić – tuff tresetare igen – och i den första riktiga kraftmätningen av ganska många mellan Borg och Connors stod Björn som vinnare. Det var en riktig batalj, och siffrorna blev 6–4, 3–6, 7–6. Uppenbart att grabben hade något alldeles extra, den där förmågan att vara bäst i avgörande lägen.
Men det tuffa matchandet tog på krafterna i finalen. Amerikanen Tom Gorman vann i tiebreak i tredje set och skryter kanske än i dag om att han besegrade Björn Borg i en final i Stockholm.
1974
Lårskada hindrade Björn
Björn Borg var stora karln nu, 17 år fyllda, och favorit till att vinna Stockholm Open. Fjolårssegraren Tom Gorman var fotskadad och lämnade återbud.
Nu bar det sig inte bättre än att även Björn blev skadad. Han sträckte en lårmuskel mot Brian Gottfried i tredje omgången och var klart hämmad trots att han i kvartsfinalen utklassade Manuel Orantes med 6–1, 6–1.
I semifinalen var skadeproblemen uppenbara, och Björn förlorade mot nederländaren Tom Okker. Det blev 5–7 i skiljesetet, men efteråt skyllde han inte på någonting. Däremot medgav Okker att han knappast skulle ha haft en chans om svensken varit hel.
Det bekräftades i finalen, där han spelades ut av Arthur Ashe och förlorade med 6–2, 6–2. Okker var helt enkelt inte på Björn Borgs nivå.
Besvikelse i Kungl. Tennishallen, men en svensk fick värmande applåder. Nämligen Jan-Erik Lundqvist, som spelade sin sista elitmatch när han blev utslagen av Ove Bengtson i andra omgången.
1975
Panatta charmade och vann
Aldrig förut hade Stockholm Open varit en så stjärnfylld turnering. Seedningen toppades av fjolårssegraren Arthur Ashe före i tur och ordning Jimmy Connors, Guillermo Vilas, Björn Borg, Ilie Năstase, Jan Kodeš och Roscoe Tanner.
Men ingen av dem tog hem segerchecken. Det gjorde italienaren Adriano Panatta, som hittade en perfekt balans i sitt spel och gick hem hos publiken. Särskilt i finalen mot Jimmy Connors, som hade slagit ut hemmafavoriten Borg i semifinalen. Panatta spelade ut hela registret, vann lätt med 6–4, 6–3 och hela hallen stod upp och jublade.
Det var inte bara det att Panattas stil uppskattades, Connors hade gjort sig rätt impopulär med ett arrogant uppträdande både på och utanför banan. Och så hade han ju slagit ut Björn Borg som alla ville se som vinnare.
Det fanns goda skäl till att förväntningarna var höga på 18-åringen från Södertälje. Han hade haft en fantastisk säsong, inte minst i Davis Cup, och var redan en världsstjärna.
Mer eller mindre på försök ordnades detta år även en damturnering. Brittiskan Virginia Wade vann finalen mot fransyskan Franҫoise Dürr med setsiffrorna 2–1.
1976
Ingen hade räknat med Cox
Kunde turneringen bli mer stjärnfylld än föregående år?
Ja, faktiskt. Så gott som hela världseliten var på plats, och Connors var liksom Borg ännu större än 1975 efter en sommar där de bland annat möttes i en minnesvärd final i U.S. Open.
Drömmen var att de skulle gå vinnande fram på varsin halva i Stockholm och mötas i finalen även där. Men det blir inte alltid som man tänkt sig – Borg var småkrasslig och ur form och blev utslagen i tredje omgången av Brian Gottfried. Jimmy Connors förlorade en hård semifinal mot engelsmannen Mark Cox som hittade storformen i rätt tid och tråkade ut Connors med en variationsrik och vinnande tennis.
Cox, som ingen hade räknat med på förhand, vann faktiskt hela turneringen. Hans taktik fungerade även mot Manuel Orantes i finalen och han vann med 4–6, 7–6, 7–5. Trots att spanjoren ledde med 5–3 i avgörande set och hade möjlighet att serva hem matchen.
– Min största seger, men vilken tur jag hade. Någon däruppe måste gilla mig, sa Cox.
1977
Borg bojkottade, Johansson överraskade
Björn Borg uppskattade inte hur delar av den svenska pressen beskrev hans insats i Stockholm Open 1976, så han gav igen genom att inte anmäla sig till turneringen 1977.
Det drabbade inte tidningarna, det drabbade arrangörerna. Och de var inte glada, särskilt inte hans klubbkamrater i SALK, men Borg var ju en envis rackare och gav inte med sig.
Ett antal andra svenska spelare fick i stället chansen att visa upp sig, och flera av dem vann en och annan match. Allra längst gick den 26-årige västgöten Kjell Johansson, som gick ända till kvartsfinal mot den rutinerade sydafriken Ray Moore men förlorade den med knapp marginal.
Moore avancerade ända till final. Men där kom han till korta mot amerikanen Sandy Mayer.
Mark Cox, som hade vunnit 1976, åkte ut i andra omgången
1978
Jubileum med tennishistoria
Även Björn Borg kom, liksom den nyaste amerikanska stjärnan, John McEnroe. Han hade visat både klass och temperament sedan han slog igenom i Wimbledon året före.
Allt var verkligen bäddat för publikfest, och det blev det också. Borg vann alla sina matcher med 2–0, och detsamma gjorde McEnroe. Ända fram till semifinalen, där de möttes.
Det blev en mycket bra match, som inte slutade som publiken ville. McEnroe vann med 6–3, 6–4 och Borg förlorade därmed för första gången mot en yngre motståndare. Björn var nu 21 år, John var 19. På presskonferensen var båda mycket artiga – Borg förutspådde en lysande framtid för McEnroe, McEnroe sa att Borg fortfarande var bäst i världen.
Men i Stockholm var den unge amerikanen bäst. I finalen var landsmannen Tim Gullikson chanslös och förlorade med 6–2, 6–2.
– Jag kommer tillbaka nästa år, sa McEnroe.
Det gjorde han också.
Moore avancerade ända till final. Men där kom han till korta mot amerikanen Sandy Mayer.
Mark Cox, som hade vunnit 1976, åkte ut i andra omgången
1979
McEnroe kom, sågs och snackade
Björn Borg hade ännu inte vunnit turneringen och trivdes inte hundraprocentigt på det snabba vinylgolvet.
Han insåg att det skulle bli mycket svårt att vinna mot McEnroe på det underlaget, och kanske var det därför han valde en turnering i Tokyo i stället.
Men McEnroe kom. Han kom, sågs och segrade. Och han snackade. Snackade till den grad att han fick en stor del av åskådare och press emot sig. Många tyckte att han skaffade sig fördelar på ett osportsligt sätt genom att ständigt gnälla på domare och domslut, andra hade bara roligt åt spektaklet.
Vann gjorde han i alla fall, även om han fick jobba hårdare för sina segrar än föregående år. Inte minst i finalen, där landsmannen Gene Mayer vann första set med 7–6 och ledde med 3–1 i andra. Men McEnroe visade sin klass och vände matchen till sin fördel.
Svenskarna utmärkte sig inte i någon högre grad, fast 16-årige Jan Gunnarsson imponerade ändå när han gav Peter Fleming en hård match. Men förlorade.
Efter tre års uppehåll gjordes ett nytt försök med en damklass i turneringen. Den amerikanska världsstjärnan Billie Jean King, som fyllde 36 ett par veckor efter att ha lämnat Stockholm, vann finalen mot Betty Stöve från Nederländerna.
