1980

Ett golv som passade Borg

Björn Borg gillade vad han hörde när han fick veta att Stockholm Open skulle spelas på ett långsammare underlag.

De gamla pålitliga Holmsundsplattorna började bli slitna, och nu var det dags att byta. Men det blev lite ont om tid inför turneringen, så i stället för att riva ut det gamla och lägga in det nya ungefär som man gör vid nyår så fick det bli en nödlösning.

Ovanpå Holmsundsplattorna rullades en portabel gummimatta med mycket långsamma egenskaper ut. Det nya underlaget var obekant för eliten, och det fanns de som tyckte att bollarna uppförde sig underligt. Däribland förstås John McEnroe.

Men Björn Borg bestämde sig för att ställa upp. Han var ute efter revansch på McEnroe, inte bara för SO-semifinalen två år tidigare utan också för en finalförlust i U.S. Open ett par månader före.

McEnroe fann sig så småningom tillrätta med underlaget och gick hela vägen till final utan setförlust. Det gjorde inte Borg, han hade stora problem med Yannick Noah men tog sig ändå hela vägen. Och i finalen fick han äntligen sin revansch, vann med 6–3, 6–4.

Det var Björn Borgs första seger i Stockholm Open. Han spelade final 1973 men förlorade ju då mot Tom Okker, och 1974 förlorade han i semifinal mot samme Okker. Men nu var segerglädjen fullständig och publiken alldeles till sig.

Det blev alltså ett lyckligt slut på en turnering som hade problem – med Invandrarverket. I Sydafrika rådde apartheidlagar som omvärlden började agera mot, och det var inte förrän i allra sista stund som de sydafrikanska spelarna släpptes in i landet.

Hana Mandlíková från Tjeckoslovakien vann damklassen, men detta var sista gången som damerna tävlade i Stockholm Open, åtminstone hittills. Det var nästan omöjligt att få ekonomi i det hela när det inte fanns några svenska tjejer i världstoppen.

1981

Nytt golv, ny generation

Det är inte lätt att vara turneringsarrangör. John McEnroe var sur över att han inte hade fått spela på det enligt honom perfekta underlaget från 1979 så han uteblev 1981 trots att det långsamma golvet inte skulle användas.

I stället hade Holmsundsplattorna ersatts med ett golv av märket Plexipave och som av många uppfattas är rättvist såtillvida att det passar baslinjespelare och nätspelare ungefär lika bra.

Borg, som hade trivts på gummimattan, kom inte heller. Men det hade mer att göra med att han tagit en paus i spelandet.

Startfältet såg plötsligt ganska beskedligt ut. Men så kom ett samtal från Jimmy Connors agent. Jimmy ville gärna ha ett wild card, möjligen för att han upptäckt möjligheten att än en gång vinna en stor turnering, och det är klart att han fick det.

Nu vann han ändå inte. Han blev utspelad i semifinalen av servekanonjären Sandy Mayer, som i finalen mötte sin lillebror och träningskompis Gene och förlorade klart.

Publiken saknade förstås Borg men kunde å andra sidan glädjas åt att en helt ny generation unga svenskar var på gång. Inte minst 17-årige Mats Wilander. Den grabben skulle det kunna bli något av.

1982

Turneringens värsta kris

Sydafrika stod i centrum när Stockholm Open inför årets turnering pressades in i sin värsta kris. Pressades – av svenska staten.

Sedan Socialdemokraterna vunnit valet i september beslutade regeringen Palme omedelbart att idrottare från apartheidregimens Sydafrika inte skulle vara välkomna att tävla i Sverige. Förbudet genomfördes med omedelbar verkan.

Problemet med det var att två sydafrikanska spelare redan hade anmält sig till turneringen och ansökt om visum.

Efter en blixtutryckning till Paris av tävlingschefen Hans-Åke Sturén löstes problemet med en dispens, men Stockholm Open bötfälldes av Proffsrådet med 25 000 dollar. Proffsrådet beslutade också att Stockholm skulle strykas från Grand Prix-programmet om sydafrikaner inte fick komma och spela i fortsättningen.

Nå, turneringen kunde till slut ändå genomföras. Publikintresset koncentrerades till Mats Wilander, som utan större problem gick till final mot fransmannen Henri Leconte som han hade tydlig plusstatistik mot.

Men Mats var lite slutkörd och Leconte i form. Det blev fransk seger med 7–6, 6–3.

1983

Det svenska tennisundret

Sydafrikafrågan löstes tills vidare av de sydafrikanska spelarna. De förstod Stockholm Opens dilemma och avstod från att anmäla sig.

Björn Borg var heller inte anmäld. Han hade avslutat sin karriär vid 26 års ålder.

Det såg bra ut ändå. Wilander skulle komma, Connors skulle komma, McEnroe skulle komma. Gene Mayer också, och Gerulaitis och förstås fjolårssegraren Leconte.

Men i sista stund uppstod problem. McEnroe blev avstängd efter att ha svurit en gång för mycket åt en domare, Noah blev skadad liksom Sandy Mayer. Och Connors fick plötsligt för sig att han inte hade lust att flyga till Stockholm.

Irriterande förstås. Men arrangörerna hade ett ess i bakfickan, nämligen det svenska tennisundret. Massor av lovande spelare som fyllde tomrummet efter Borg på ett angenämt sätt.

Framförallt Mats Wilander var ett trumfkort. Han hade vunnit sju GP-turneringar under året och kom till Stockholm som storfavorit.

Han var illa ute mot schweizaren Günthardt men klarade krisen och gick genom turneringen utan att ha förlorat set mot någon annan än just Günthardt.

1984

Sverige mot USA hela hösten

De svenska ungdomarna hade spelat sig fram till final i Davis Cup. Den skulle spelas i Göteborg i december, och Stockholm Open låg precis rätt i tiden där i början av november.

Alla de bästa amerikanerna ställde upp, inklusive Connors trots att han fått böta 10 000 dollar för att han uteblev året före, och alla svenskar förstås. Dessutom en del andra starka namn, inklusive sydafrikanen Johan Kriek. Han fick ställa upp tack vare att han hade bytt medborgarskap och blivit amerikan.

Tre svenskar och tre amerikaner gick till kvartsfinal, två svenskar och två amerikaner till semifinal.

McEnroe slog ut Järryd och Wilander slog ut Connors, båda efter tuffa tresetare – och följaktligen var det en svensk och en amerikan kvar till finalen.

McEnroe hade knäckt Anders Järryd i semifinalen med sina vredesutbrott, som var det värsta uppförandet man dittills hade skådat på denna nivå så långt fram i en turnering.

1985

McEnroe skicklig och beskedlig

John McEnroe hade varit axelskadad under en del av hösten och var riktigt spelsugen när han än en gång kom till Stockholm för att försöka sätta de svenska ungdomarna på plats.

Nåja, han var inte särskilt gammal själv – hade ännu inte fyllt 27 – men mycket mer rutinerad än de flesta.

Den förste svensk han stötte på var Peter Lundgren, som hade imponerat i de två första omgångarna men blev utspelad av McEnroe, 6–1, 6–3.

Det var i kvartsfinalen, och efter det återstod bara fyra spelare. John McEnroe – och tre unga, hungriga svenskar. Då hade ändå Mats Wilander försvunnit redan i första omgången.

Anders Järryd slog ut Jocke Nyström i den ena semifinalen, och McEnroe spelade listigt mot Stefan Edberg och hade alltid bra svar på hans kanoner. Två raka set till McEnroe.

Och i finalen visade han verkligen sin klass. Järryd försökte med allt men föll med 6–1, 6–2.

Ja, McEnroe imponerade. Inte bara med sin tennis, han fick knappt ett enda vredesutbrott under hela turneringen.

1986

Allt lossnade för Edberg i finalen

Även John McEnroe hade nu tröttnat på flackandet världen över och spelade mest dubbel när det föll honom in.

Säkert saknade han också de laddade mötena med Björn Borg – han har senare sagt att de matcherna var de enda som egentligen betydde någonting under hans karriär.

Jimmy Connors hade inte slutat spela men var på väg neråt i fråga om kapacitet och undvek långresor som till Stockholm.

Bland annat därför fick Stockholm Open en europeisk karaktär detta år. Av 16 seedade spelare var bara fyra amerikaner – sju var unga svenskar.

Det blev också en helsvensk final. Stefan Edberg sluggade sig fram och vann två mycket jämna matcher (mot Richard Matuszewski och Henri Leconte) med 7–6 i skiljeset. Mats Wilander fick också slita en del för att ta sig till final men förlorade inte ett set, så han var favorit i den helsvenska finalen.

Den spelades i bäst av fem set – fast det behövdes bara tre. Stefan var helt överlägsen och vann med 6–2, 6–1, 6–1.

1987

Total svensk dominans

Den svenska dominansen i turneringen var nu total. Av de åtta högst seedade var sju svenskar, och efter fyra genomförda spelomgångar stod det klart att de fyra som var klara för semifinal alla var svenskar. Och då hade Mats Wilander ändå blivit utslagen i andra omgången!

Visserligen uteblev stjärnor som Boris Becker, McEnroe, Connors och Ivan Lendl, och hade någon av dem ställt upp hade de förmodligen gått åtminstone till semifinal. Men Sverige var en obestridd stormakt – nio av de 30 högst rankade i världen var svenskar.

Publikintresset var förstås enormt, och många fick besvikna vända hemåt utan biljett. Tiotusentals, faktiskt.

I den ena semifinalen möttes Stefan Edberg och Anders Järryd. En moralisk final, kan man väl säga.

Edberg vann lätt – och i den andra semifinalen gjorde Jonas Svensson detsamma mot Magnus Gustafsson.

I finalen lyckades Svensson knipa det tredje setet men kunde ändå aldrig riktigt hota. Edberg vann med 7–5, 6–2, 4–6, 6–4 och blev därmed mästare för andra året i rad.

1988

Mer tålamod hade gett Lundgren priset

Mats Wilander hade vunnit tre Grand Slam-turneringar under året och Stefan Edberg den fjärde, Wimbledon, så det är självklart att Stockholmspubliken räknade med att de skulle mötas i finalen.

Men av olika anledningar var båda dåligt förberedda och blev utslagna före kvartsfinalerna. Mats erkände att han börjat tappa motivationen och kom mycket riktigt aldrig tillbaka på toppnivå efter denna säsong.

Tillvaron som elitspelare var visserligen glamourös men också slitsam. Jakten på de allt stinnare pengapåsarna utplånade lekfullheten på banan, vilket också gamla toppspelare som Rod Laver och  Ilie Năstase beklagade då Boris Becker hyllades under prisceremonin.

Just det, Becker. Han hade gått till final mot sensationsmannen Peter Lundgren – som räddade turneringen ur svensk synvinkel – och vunnit trots att han spelade fotskadad. Han hade övervägt att lämna walk over men chansade, och det höll.

Becker kunde inte förstå att Lundgren hade så bråttom där ute.

– Hade han stannat på baslinjen och bollat skulle han ha vunnit. Jag hade aldrig klarat mer än tre set.

Nu blev det just tre set. Becker vann med 6–4, 6–1, 6–1.

1989

Klang och jubel i nya Globen

Publiktrycket under 1980-talet när Sverige dominerade världstennisen hade medfört att Stockholm Open behövde en större arena. Kungl. Tennishallen är ju en trivsam och intim anläggning, men det var inte roligt att behöva säga nej till tusentals intresserade varje år.

Så nu flyttade turneringen till nybyggda Globen – som ju faktiskt ser ut som en gigantisk tennisboll – där alla kunde få plats runt centercourten. Och det behövdes verkligen publikkapacitet, för det blev ännu en svensk succéturnering.

Wilander och Edberg var inte i allra bästa form men gick ändå till semifinal, liksom överraskningen Magnus Gustafsson. Tre svenskar i semifinal, alltså.

Wilander förlorade sin mot just Gustafsson och Edberg förlorade sin mot Ivan Lendl.

Skulle då ännu en svensk spelare slå igenom på allvar? Att den 22-årige skåningen Gustafsson var i final var en sensation och en liten signal om att en ny svensk generation var på god väg.

Men mot Lendl räckte han inte riktigt till. Tjecken vann med 7–5, 6–0, 6–3.

För arrangörerna var det klang och jubel. 118 000 personer betalade entré under turneringsveckan, Stockholm Open hade blivit en succé både ekonomiskt och propagandamässigt.