1990
Edberg i final men Kulti gladde mest
Många från världseliten på plats – det lockade att spela inför 12 000 åskådare, och det var inga andra inomhusturneringar som kunde erbjuda det.
Avsaknaden av svensk bredd på toppen bekymrade. Av de 16 seedade spelarna i fältet var bara två svenskar: Stefan Edberg, seedad etta, och Jonas Svensson på plats 15.
Mats Wilander var alltså oseedad och hade oturen att möta Edberg i andra omgången. Lätt match för Stefan, 6–4, 6–3, och han ångade sedan på ända till finalen. Eller...ångade på är nog inte rätt uttryck, han slog sig fram på rutin och styrka, övertygade egentligen aldrig.
I finalen mötte han en Boris Becker i kanonform och var chanslös. Tysken vann med 6–4, 6–0, 6–3.
Det stora svenska utropstecknet var 19-årige Nicklas Kulti, som tog sig ända till kvartsfinal och framstod som det stora svenska framtidshoppet.
1991
Becker fick jobba för segern
Startfältet var förstklassigt. Alla fyra Grand Slam-vinnarna anlände, inklusive Stefan Edberg som hade fått en nytändning och vunnit U.S. Open på sensommaren. Och dessutom ställde Ivan Lendl upp igen.
Men det var inte Lendls turnering. Han slogs ut i tredje omgången av landsmannen Petr Korda, som en gång i tiden hade varit bollpojke då Lendl spelade.
Edberg visade att formen fanns kvar, och detsamma gjorde Becker. Det blev därför en finalrepris mellan dessa båda. Fast den här gången blev det verkligen en riktig match – Becker vann visserligen igen, men inte utan att ha fått kämpa för varje poäng. Stefan hade 2–1 i set men Becker var den starkaste till slut och vann både fjärde och femte med 6–2.
En annan gammal kämpe som återvände till Stockholm var Jimmy Connors. Han hade nu fyllt 38 och var den här gången en riktig publikfavorit. Men han åkte ut i andra omgången.
1992
Ivanišević bombade hem segern
Kroaten Goran Ivanišević visade både sin fruktade serve och sin känsla för dramatiska effekter redan 1991 men tvingades då kliva av på grund av en skada.
Nu var han tillbaka, och trots att arrangörerna valt ett något långsammare underlag än tidigare bombade han in sina servekanoner i match efter match.
Dessutom returnerade han tillräckligt bra för att vinna alla sina matcher och följaktligen ta hem slutsegern och prischecken.
Stefan Edberg var nära att slå ut Ivanišević i semifinalen men fick ge sig med siffrorna 6–4, 7–6 – 10–8 i tiebreak – och därmed spelades finalen utan svenskt deltagande för första gången sedan 1981. Fransmannen Guy Forget stod för motståndet där men räckte inte till.
Det var hög klass på startfältet, men det hade behövts fler starka svenskar för att fylla Globen. Nu var det bara Edberg och unge Henrik Holm som lyckades ta sig till kvartsfinal.
1993
Stich trivdes i Sverige
Publiken återvände i någon mån till Globen sedan arrangörerna tänkt till och presenterat en del attraktiva nyheter. Tyvärr tog sig ingen av de svenska stjärnorna så långt som till semifinal, även om både Jonas Svensson och Stefan Edberg var ganska nära.
1993 var tysken Michael Stichs stora svenskdödarår. Först ledde han sitt Tyskland till Davis Cup-seger med 5–0 mot Sverige i Borlänge och sedan kom han till Stockholm Open och slog ut i tur och ordning Micke Pernfors, Magnus Gustafsson och Stefan Edberg på sin väg till semifinalen. Där vann han mot schweizaren Marc Rosset, och så krönte han alltihop med att tråka ut Goran Ivanišević och vinna finalen med 3–1 i set.
Eller tråkade ut...snarare mötte han kroaten med hans eget vapen. En riktig kanonserve.
Ja, nog trivdes Stich i Sverige i början av 90-talet.
1994
Tillbaka i Kungl. Tennishallen
Att fortsätta spela i Globen började te sig rätt meningslöst då den svenska dominansen i världstennisen hade ebbat ut.
Det var helt enkelt inte möjligt att locka 100 000 till en turnering där svenskarna inte ens nådde semifinal. Därför var det helt naturligt att ta hem turneringen till klassisk mark, det vill säga Kungl. Tennishallen.
Denna sista turnering i Globen gick dock inte att komma undan.
Av de nio svenskar som deltog klarade sig den 24-årige blekingen Magnus Larsson bäst. Han imponerade i tre omgångar men hade ingen lyckad dag mot Pete Sampras i kvartsfinalen. Larsson föll i två raka set, och därmed fanns det inte heller detta år någon svensk i semifinal.
Kroaten Goran Ivanišević nådde sin tredje raka Stockholm Open-final men var nog inte i allra bästa form. Han hade klara problem mot såväl svensken Jan Apell som amerikanen Andre Agassi men slingrade sig ur de kniporna tack vare sin skarpa serve.
Det började bra även i finalen mot Boris Becker, Ivanišević tog hem första set, men Becker tog över kommandot och vann med 3–1.
1995
Enqvist höll hela vägen
Flytten från Globen till klassisk mark på Lidingövägen uppskattades av de allra flesta trots att turneringen inte längre klassades som en Mastersturnering.
Ganska många nya spelare fick chansen att visa upp sig i Stockholm. Men inte bara nya – för första gången på fem år anmälde sig Mats Wilander, 31 år gammal, till turneringen. Arrangörerna gnuggade händerna, men Mats var rostig efter flera års tävlingsuppehåll och försvann redan i första omgången. Han blev utslagen av Mikael Tillström, som var rankad 39:a i singel som bäst.
Desto bättre gick det för Thomas Enqvist, som hade en bra säsong 1995 med fem turneringssegrar. En av dem i Stockholm – han hade det jobbigt mot tysken Dreekmann i första omgången men gick sedan som tåget. Under veckans gång slog han ut bland andra Stefan Edberg, och i finalen mot fransmannen Arnaud Boetsch satt hans baslinjespel som en smäck. Han vann i två raka.
1996
Känslofyllt avsked för Edberg
Ingen svensk har varit Stockholm Open mer trogen än Stefan Edberg. Han spelade sin första match i turneringen 1982 och ställde sedan upp varje år fram till 1996.
15 säsonger.
Han vann i Stockholm 1986 och 1987 och förlorade dessutom två finaler, båda gångerna – 1990 och 1991 – mot Boris Becker.
Avskedet till såväl Stockholm Open som ATP-karriären blev känslofyllt. Edberg älskade publiken i Stockholm och publiken älskade Edberg.
Helst hade han önskat att få sätta punkt med en stor framgång, men tyvärr åkte han ut redan i första omgången mot kompisen Nicklas Kulti. Som i nästa omgång själv blev utslagen av Patrik Fredriksson.
Hela turneringen blev en svensk framgång. Tre av semifinalisterna var svenskar, och Thomas Enqvist tog hem förstapriset igen. Han vann finalen mot Todd Martin i tre raka (om än jämna) set: 7–5, 6–4, 7–6.
Det kunde ha blivit en helsvensk final, men Magnus Norman tvingades ge upp semifinalen mot Martin på grund av skada.
1997
Reneberg en vinnare till slut
En riktig Stockholm Open-kämpe tog farväl av publiken i Kungl. Tennishallen denna höst.
Amerikanen Richey Reneberg hade rest kors och tvärs över Atlanten i elva år, till nästan varje turnering, men sällan fått spela mer än två matcher innan det var dags att packa ihop och åka vidare. Killen gillade uppenbarligen Stockholm.
Han var ingen dålig spelare, inte alls, men ställdes varje år mot någon av de stora kanonerna, och då var det kört. Stefan Edberg, Boris Becker och Todd Martin slog ut honom två gånger, Micke Pernfors, Thomas Enqvist och till slut fransmannen Cédric Pioline varsin gång.
Ändå kunde Richey avsluta sin kärlekshistoria med Stockholm Open som vinnare. Just 1997 vann han nämligen dubbelturneringen tillsammans med tysken Marc-Kevin Goellner.
I singel blev det svensk seger för tredje året i rad. Men den här gången var det inte Thomas Enqvist som vann utan 25-årige Jonas Björkman från Alvesta, som förlorade första finalsetet mot nederländaren Jan Siemerink men samlade ihop sig och vann tre raka.
1998
Platt fall för Sampras
Ganska nybliven Wimbledonmästare var han. Världsetta var han på väg att bli igen. Hela 90-talets tenniskung var han.
Och till Stockholm Open kom han efter fyra års frånvaro, Pete Sampras, mannen med tennisens mest fruktade serve.
Vi hade ju haft våra egna världsettor på plats under många år, men detta var ändå det största som hänt turneringen på bra länge.
Anledningen till att han dök upp var att han behövde rankingpoäng och bad om ett wild card.
Det fick han.
Men det blev pannkaka av alltihop. Sampras var slutkörd, närmast utbränd, och åkte ut redan i första omgången mot den tämligen medelmåttige australiern Jason Stoltenberg (som i kvartsfinalen blev utslagen av Thomas Johansson i raka set).
Thomas avancerade ända till finalen men förlorade den mot Todd Martin, en av Pete Sampras bittraste konkurrenter i USA och världen. Han hade oturen att vara på topp samtidigt som Sampras, Andre Agassi, Jim Courier och Michael Chang och kallade sig själv för ”the fifth Beatle”.
Men i Stockholm 1998 var det han som spelade förstafiolen.
1999
Helsvensk final när grusspecialisten tände till
Borg, Wilander och Edberg hade lämnat scenen, men svensk tennis stod rätt stadigt ändå. I alla fall i Stockholm Open, där tio svenskar fanns med i startlistan.
Tre av dem var faktiskt kvar på semifinalnivå: Thomas Enqvist, Magnus Norman och veteranen Magnus Gustafsson som gjorde sin elfte start i turneringen och nådde sitt bästa resultat.
Magnus var bäst på grus och vann Båstad fyra gånger under sin karriär. I Stockholm var han oseedad men imponerade från början till slut. Inte minst när han slog ut Jonas Björkman i kvartsfinalen med 6–4, 0–6, 7–5. En riktig rysare som publiken levde med i för full hals.
I semifinalen mot amerikanen Jean-Michael Gambill vann Magnus första set med hela 6–0 och tänkte kanske att det skulle bli en promenadseger. Men Gambill kom igen och tog andra set, varpå tredje blev en ny nervpärs. Till slut vann svensken med 7–4 i tiebreak.
Men någon turneringsseger blev det inte för Gustafsson. Thomas Enqvist hade spelat topptennis hela veckan och vann finalen i tre raka. Hans tredje SO-seger på fem år.
