2000
Bara Björkman kunde störa Johansson

Seklets första år var Thomas Johanssons. I alla fall i Stockholm Open.

Den då 25-årige östgöten, vid den tiden på stark uppgång i världstennisen, började med att göra mos av titelförsvarande Thomas Enqvist (6–2, 6–2) redan i första omgången och förlorade därefter set bara mot en enda spelare, nämligen Jonas Björkman.

Deras kvartsfinalduell blev något extra, en moralisk final med facit i hand. Björkman vann första set med 7–6 (8–6 i tiebreak), Johansson vann andra med 7–6 (9–7 i tiebreak) och de följdes åt även i skiljesetet. Till slut vann Johansson med 7–5.

En av de nya spelarna i turneringen var en 19-årig schweizare. Han var kanske lite bländad av att få spela i samma turnering som storstjärnor som Thomas Enqvist, Thomas Johansson och Jonas Björkman men kämpade på och visade god talang. Han tog sig vidare till andra omgången men fick där smörj av svensken Andreas Vinciguerra och fick packa ihop och åka hem och jobba vidare med grundslagen.

Det gjorde han rätt bra.

Hans namn är Roger Federer.

2001

Finsk sisu hela vägen till final

Det är inte ofta i Stockholm Opens historia som spelare från något av våra nordiska grannländer gått riktigt långt i turneringen. Men 2001 hände det – den 20- årige finländaren Jarkko Nieminen kom, sågs och nästan segrade.

Han var nog praktiskt taget okänd för den breda publiken, men konkurrenter och tennisfolk i stort visste förstås att han hade vunnit juniortiteln i U.S. Open två år tidigare och att han var på väg att bli Finlands bäste spelare genom tiderna.

Ändå betraktades det som sensationellt när han slog ut titelförsvarande Thomas Johansson och gick till semifinal.

Där mötte han Thomas Enqvist, men där skulle det väl ändå sättas punkt? En finsk spelare kunde väl ändå inte slå ut två seedade svenska spelare?

Jo, det kunde han. Nieminen storspelade och vann i raka set.

I finalen mot nederländaren Sjeng Schalken kämpade han starkt men förlorade till slut en dramatisk femsetare. Tilläggas bör även att Nieminen kvalade in till turneringen och blev därmed den förste kvalspelare att nå hela vägen till final.

I övrigt noterar vi från 2001 års turnering att en spännande svensk debuterade. Hans namn är Robin Söderling, men han var lite blek om nosen när han hade Thomas Enqvist på andra sidan nätet och förlorade i två raka.

2002

Många nya nationer i startfältet

Det kom spelare från elva nationer till första Stockholm Open 1969, och då hade arrangörerna verkligen ansträngt sig för att locka så många nationaliteter som möjligt för att ge turneringen internationell glans.

2002 var 16 nationer representerade – utan att arrangörerna ansträngt sig det minsta för att få stor spridning. Tennisen hade verkligen växt under de 33 år som gått. Precis som Stockholm Open.

En av de många exotiska spelarna var Paradorn Srichaphan, en 23-årig thailändare som fått sitt genombrott tidigare under året och vunnit Long Islands ATP-turnering. Han var seedad sjua i Stockholm, så det var egentligen ingen skräll att han gick vinnande fram. Särskilt sedan högre seedade spelare som Lleyton Hewitt,  Sjeng Schalken och Thomas Johansson blev utslagna tidigt.

Men att han skulle gå ända till final mot Marcelo Rios och vinna den ganska klart var ändå lite oväntat.

Rios kom förresten från Chile, vilket ytterligare underströk internationaliseringen.

2003

Svenskarna kom tillbaka

Paradorn Srichaphan återvände till Stockholm som titelförsvarare och toppseedad – men åkte ut direkt mot den föga meriterade nederländaren John van Lottum.

I stället kan man tala om en svensk revansch. 2002 hade bara en svensk gått till kvartsfinal, nu var de fyra. Jonas Björkman, Joachim Johansson, Thomas Enqvist – och så 18-årige Robin Söderling, som fick ett wild card och nådde ända fram till final mot den amerikanske hardcourtspecialisten Mardy Fish. Det var nära att Robin fick ett stort genombrott, men i stället var det Fish som vann sin första ATP-titel.

Finalen blev ett kraftprov både för spelarna och åskådarna. Fish vann första set med 7–5, Söderling andra med 6–3. I skiljesetet följdes de åt till 6–6, men i tiebreaket hade amerikanen de starkare nerverna och vann det med 7–4.

För övrigt fortsatte utvecklingen med fler nationaliteter. I 2003 års turnering var 18 länder representerade i Stockholm Open.

2004

Alla talade om Agassi

Den där Agassi. Två gånger hade han ställt upp i Stockholm Open. 1990, då han blev utslagen av Nicklas Kulti i kvartsfinal, och 1994 då han också gick till kvartsfinal men förlorade mot Goran Ivanišević.

Ingen trodde att han skulle återvända men efter nästan tio år anmälde han sig igen. 34 år gammal.

Den här gången gick Andre Agassi hela vägen till final efter att ha slagit ut bland andra Jonas Björkman. Men prischecken gick till Thomas Johansson, som hade slitit sig fram till final och slet till sig segern också. 7–4 i tiebreak i skiljeset.

Men det var Agassis come back som alla talade om. Och så om turneringens sensationsman, den nästan okände 20-åringen Michael Ryderstedt som med tur och skicklighet tog sig ända till semifinal. Där fick han dock bara fem games med sig mot Thomas Johansson, som för en gångs skull kunde vinna tämligen bekvämt.

2005

Enqvists sista Stockholm Open

Ingen visste det just då, men när Thomas Enqvist förlorade mot tysken Rainer Schüttler i första omgången var det hans sista match i Stockholm Open.

Han hade då spelat i varje turnering sedan 1991 – med undantag för 2002 då han tvingades lämna walk over på grund av skada redan i första matchen. Men han var där.

15 säsonger, 36 matcher. De flesta segrar.

Tre gånger tog han hem förstapriset. Bara två spelare har överträffat det, nämligen John McEnroe och Boris Becker.

Ja, Thomas Enqvist är en riktig Stockholm Open-ikon, och han hade säkert ställt upp 2006 också om inte kroppen definitivt sagt nej. Han var mycket skadedrabbad på senare år, och i april 2006 tvingades han bestämma sig för att sluta.

I 2005 års turnering hoppades Paradorn Srichaphan kunna upprepa segern från 2002, men finalmotståndaren James Blake bombade honom sönder och samman med sina servar och forehands. Blake vann tämligen enkelt med 6–1, 7–6.

2006

Finländare före alla svenskar

I årets första match i Stockholm Open debuterade en 20-årig spanjor vid namn Rafael Nadal. Han visade goda anlag men verkade inte helt bekväm med det snabba underlaget.

Han vann ändå mot nederländaren Sluiter men fick i andra omgången ge sig mot den fyra år äldre Joachim Johansson.

Som förstås inte hade en aning om att han just slagit ut en kille som skulle bli en av tennisens främsta genom tiderna.

Pim-Pim, som Joachim Johansson kallas, avancerade till semifinal men förlorade den mot finländaren Jarkko Nieminen. Eftersom Robin Söderling förlorade den andra semifinalen mot amerikanen James Blake hade bäste svensk – ja, alla svenskar förstås – för första gången i Stockholm Opens historia en annan nordisk spelare före sig i resultatlistan.

Dock hade den gode Nieminen ingen chans mot Blake, som vann med 6–4, 6–2.

Finalen var betydligt ojämnare än semifinalerna, två riktiga långkörare. Nieminens segersiffror mot Pim-Pim blev 7–6, 6–7, 6–3, Blakes mot Söderling 7–5, 7–6.

2007

Johansson sönderservad i finalen

Thomas Johansson vann Stockholm Open 2000. Thomas Johansson vann Stockholm Open 2004. Thomas Johansson vann...nej, han vann inte Stockholm Open 2007, men det var inte långt borta.

Han slog ut en ung Juan Martín del Potro, han slog ut  Michaël Llodra, Mario Ančić och titelförsvarande James Blake och var därmed i final.

Mot Ivo Karlović. Den gigantiske kroaten Ivo Karlović, 211 centimeter lång och med tennisvärldens vassaste serve. Han var dessutom i sitt livs form.

Thomas gjorde en bra final och kvitterade till 1–1 i set efter att ha förlorat det första. Men Karlović var bäst den här gången och vann skiljesetet med hela 6–1.

Bortsett från Johanssons insats var den svenska insatsen en aning oroväckande. Ingen annan gick till kvartsfinal, även om Pim-Pim Johansson gav upp på grund av skada och också kunde ha tagit sig åtminstone till semifinal.

Ändå kan nog den svenska insatsen ses som en liten föraning om att vår herrtennis var på väg in i något av en svacka.

2008

Bara Nalbandian kunde ge Robin en match

Söderling, visade klass turneringen igenom och gick raka vägen till final utan att förlora ett enda set.

I finalen mötte han den argentinske baslinjespelaren David Nalbandian, som han hade välgrundad respekt för. Robin hade förlorat mot honom i en Davis Cup-match ett par år tidigare – och han åkte på stryk igen nu. 6–2, 5–7, 6–3 till argentinaren.

Efter tenniskarriären blev Nalbandian inte tränare eller något annat inom sporten – utan han blev...rallyförare.

2009

Slut på svenska glädjeämnen

Det var något som saknades i Kungl. Tennishallen denna höst, men vad?

Jo, svenska glädjeämnen i Stockholm Open.

Jonas Björkman hade slutat efter 16 år i turneringen.

Thomas Johansson hade också slutat. 13 år där.

Joachim Johansson åkte ut i kvartsfinalen.

Robin Söderling tog sig till semifinal men drogs med en armbågsskada och fick lämna walk over.

Men publiken i Kungl. Tennishallen hittar alltid något att glädjas åt. Belgaren Olivier Rochus hade varit med varje år utom ett sedan 2002, så han tillhörde familjen på något sätt. Kändes nästan svensk och fick ett publikstöd som faktiskt ledde ända fram till finalen.

Men där hjälpte inga hejarop. Den 24-årige cyprioten Marcos Baghdatis, som spelade sin första turnering i Stockholm, fick utdelning på sin något chansartade men mjuka tennis och vann med 6–1, 7–5.